Därnerifrån steg nu endast en enstaka drills bubbla upp mot dem från aftondimmornas nedfallna moln. Arbetets alla ljud hade tystnat, den sista vagnen körde hem från staden. Som en båt plöjde den dimman.
Men däruppe sutto ännu som fasttrollade de två, som nyss skänkt varandra personlighetens underliga gåva, »Att jag är du, att du är jag.»
Tysta, hand i hand sutto de och togo avsked av den slätt, där några av deras gråaste vardagar stampat fram. Men som också bar jordens enda berg – – det, som visar all världens härlighet.
*
Den, som först vaknade var Märit.
– Nu måste vi allt ner till jorden, du, Torbjörn, sade hon. Jag vet inte om jag drömt, men nog tyckte jag, att jag hörde gonggongen på Aneby för en bra stund sedan – – klockan måste vara fruktansvärt mycket.
– Jag har ingenting hört. Jorden är så långt nere, flickebarn. Vi ha visst kastat för mycket barlast. Ser du det stora molnet där nere – – det skymmer alldeles bort Ödele.
– Du stora drömmare – – jag ser ett annat moln, jag, och det är inte fullt så vackert, för det sitter på min tyranns panna.
– Din tyrann – – det är hädanefter bara jag och ingen annan – hör du det.
– Åhå, redan? Men om du nu inte är snäll, Torbjörn, och hjälper mig nedför stigen, så gör jag en fallskärm av din utnämningshandling och hoppar rakt ned på Anebys tak.