Mekaniskt bröt hon det. Men hennes förströdda tankar fängslades alltmer.
Äntligen tycktes då svanen ha kommit med Lohengrin och för hans blanka silversvärd föllo alla griller döda till marken.
»Märit», skrev hon, »om du visste, vad jag är lycklig över att jag gjorde mig fri. Från det, som ingenting var och som ingenting kunde bli och som nog blott var ett foster av den förfärliga slättens ensamhet.
Jag kunde kanske ha gjort mig olycklig för alltid, blott för en vansinnig dröm. Bara på trots, bara för att alla väntade det så visst. En liten guvernant och tillhandaflicka som jag!
Men nu är jag, Gud vare tack, utanför igen. Nu bär jag min väns ring på fingret och han är här och säger, att han aldrig mer släpper mig ut till främmande människor. Och ensamheten, som han aldrig känt.
Hela sommaren skall jag vara här hos hans syster i Stockholm, hon är gift. Vi skola hjälpas åt med hushållet och min utstyrsel. Gösta har kommendering där. Sedan gifta vi oss, enkelt och anspråkslöst – men en tillhanda får lära sig att inte bli rådlös.
– Och – du – Märit – jag har talat med Gösta. – Stämningar, tankar, känslor, allt det där ovissa i luften – vad är det? Ingenting, säger han. Romantiska flickgriller. Nu skall det verkliga livet börja.
– Ack, så tänker nog han också, han, du vet.
Lilla Elsa – – vad var hon? En fattig blomma på vägen som andra, att plocka, kasta bort och trampa på.
Nej, vad skriver jag. Allt detta är ju så avlägset.