Och föreståndarinnan, ja, hon måste oftast tänka på skolans anseende, d. v. s. ekonomi. Hon måste stämma i bäcken och bygga dammar i ån. Var det musiksoaréer måste hon ställa till med kafferep hemma hos sig, för att inte unga fröken Andersson i franska skulle gå upp och dansa på hotellet, ty fru konsulinnan Jonsson höll så noga på lärarinnornas uppförande. Och konsuln, som donerat till ett stipendium för skicklighet i stickning!
Lärarinnorna, det var det moderna livets nunnor, med livet uppdelat mellan lektionernas botgöring och skrivböckernas penitens. De skulle helst svepa sig i omoderna kläders dok och försona obegångna synder med förfjolshattar och sneda klackar.
Allt det där var mer än nog för att hos de yngre bortta entusiasmen för kallet, om där fanns någon. Nog hade läroverkslärarna det också trångt på många vis, både ekonomiskt och moraliskt, men de kunde dock få gå upp på stadshotellet och höra damtrion Zuidersee, om kassan räckte till och småstadsluften blev alltför stillastående.
Många unga lärarinnor stodo ej heller ut med småstadens oförsynta spioneriväsen utan sökte sig till privatskolor i Stockholm. Men där blev deras arbete ofta dubbelt så ansträngande, medan lönen ej ville räcka till på långt när så bra. När lärarinnorna där en gång under värsta kristiden höjde ett klagoskri, erbjöd man dem ädelmodigt – matdagar i rika familjer.
Nej, när Märit närmare tänkte på saken, hade hon mindre lust än någonsin att stänga in sig för alltid i en flickskola. Tänk, att gå alla de många klasserna om igen, när man väl en gång gått ut dem! Denna plats hade hon endast tagit som en språngbräda ut i livet. Skulle hon nu ge tappt, och vända redan vid första steget?
Åhnej, hon skulle stanna som en ståndaktig tennsoldat. Vem vet, om hon ej skulle kunna lära patron Svensson litet respekt även för sitt anspråkslösa andliga arbete till nytta för nästa guvernant, som skulle så vetande på de magra tegarna i hans barns hjärnor. Hon skulle inte sätta sig och läsa Musset för sin husbonde, men hon skulle söka planta i honom, att det kunde vara lika tungt att plocka bockar i misshandlade skrivböcker som att plocka ogräs i ett potatisland.
Ja, det skulle hon.
Om än hela hennes samtid värderade en maskin, som pliggade skor, bra mycket högre än en »skolfux», som bara pliggar hjärnor.
Hon stod så försänkt i dessa tankar, att hon ej märkte att Lisa länge stått bredvid henne och undrande betraktat henne. Äntligen såg hon upp och märkte flickan, vars milda, blekblå ögon bedjande voro fästa vid henne.
Då kom Lisa skyggt närmare och lade sin magra hand på hennes arm.