– Fröken bryr sig väl ej om vad pappa säger, viskade hon. Stanna hos oss. Fröken ser så snäll ut. Kom!
Och hon förde Märit in i förmaket. På väggen hängde en stor målning av en kvinna, som också såg underligt främmande ut i denna omgivning. Hennes vackra huvud var bakåtböjt av en tung hårkrona och hennes ögon voro milda, drömmande och blekblå som Lisas.
– Det är mor, sade Lisa sakta. Hon var så vacker och bara trettiosex år, när hon dog.
Märit såg förstulet på flickan. Stackars barn, vad hon såg förfrusen och hjälplös ut i sin svarta, urvuxna klädning, som alltför obarmhärtigt visade de smala benen! Hon måste klappa den bleka kinden.
– Och vi få läsa så mycket, klagade Lisa. Jag blir så trött ibland, det går alldeles runt i mitt huvud, men far vill det.
Kunde hon nännas överge dessa tröttkörda barn, innan hon försökt göra något för dem?
– Var inte ledsen du, lilla Lisa, tröstade hon. Visst stannar jag på Ödele. Gråt bara inte. Jag skall nog tala med far än en gång, så att ni få det litet lättare.
Och därmed beslöt sig Märit för att tills vidare stanna samt att ha »tålamod som sju och en iskällare i magen», såsom det hövdes den sanna Guvernanten.
TREDJE KAPITLET.
Om en reformator till häst, en katekeslektion och en herrelös hund
Trots sitt till synes lidna nederlag, hade Märit således ingalunda uppgivit sina pedagogiska reformplaner. När patronen for bort på en veckas affärsresa, grep hon också tillfället i flykten och gjorde en hejdundrande revolution.