Hon lät barnen ligga en halvtimme längre i sina pinnsängar och gav dem ordentliga raster att andas ut på. Hon förkortade lektionerna till rimlig längd och förlade tortyren på pianot till förmiddagarna.
De stackars utkörda ungarna sträckte på sig som befriade och voro dubbelt uppmärksamma, när det gällde.
Därav uppmuntrades Märit att fortsätta på den nya vägen. Var dag improviserade hon friluftsgymnastik i trädgården med hopp och kapplöpningar och uppmanade flickorna att rida, så ofta de kunde få tillfälle till det på lediga stunder. Dessemellan lekte hon på en vecka i dem så mycket historia, tyska och kemi ur de tunga kurserna, att hon själv blev glatt överraskad. Hon betänkte icke, att det kanske gick så lätt att sopa, för att hon var en splitterny kvast.
Som barn till en hästhandlare voro hennes elever om inte precis födda på hästryggen, så dock ganska hemmastadda där. Var middagsrast togo de sig en liten tur utåt vägen, om tiden tillät. På deras ivriga uppmaningar beslöt sig Märit en vacker dag för att själv uppliva sina svaga kunskaper i den ädla ridkonsten. I brist på riddräkt fingo gymnastikbyxorna duga.
När uppvisningen skulle ske, var hela gården i intresserad rörelse. På kökstrappan stod Hedvig i trasigt köksförkläde och med en degklick på hakan och var utom sig av undergiven förvåning.
– Att Märit bara törs, pep hon och slog ifrån sig med de degiga händerna.
På arrendatorsgårdens trappa stodo drängarna och pigan och flinade i strumplästarna med hela hälen bar.
– Det var en redig fröken, förklarade stalldrängen och ladugårdskarlen Karlsson och lät Märit ta handen som trappsteg.
Så kom hon upp på hästryggen och skumpade i väg, följd av hela uppvaktningen. Elegant blev det inte, långt ifrån, men hon lyckades på ett eller annat sätt hålla sig kvar och travade oförtrutet på, med ungarna i hälarna. Hon måste skratta åt den härliga figur hon gjorde och hela gården skrattade med åt den livade nya fröken – då –.
På vägen kom en jaktvagn skramlande i vild fart från staden ut mot Ödele. Den svängde om vägkröken – och i vagnen satt patron Svensson, rödbrusig och vresig som alltid efter stadsresorna. En hel dag, innan man väntat honom.