– Vad tusan nu då, var allt vad han i häpenheten kunde få fram. Har ni inte lektion?
– Vi ha middagsrast, förklarade Märit, så pass värdigt man kan göra, då man sitter på ett djur, som prompt skall ner i diket.
Bakom henne sutto de tre flickorna stela som ryttarstatyer på sina hästar och spärrade, förlamade av fasa, vägen för sina dagars upphov.
Vredens rodnad hade nu stigit patronen ända upp till ögonbrynen, så att hans väderbitna ansikte liknade en jättelik tomat, färdig att brista. Andfådd kippade han efter andan och lyckades till slut pressa fram:
– Jag vill tala med fröken sedan, varpå han schasade undan flickorna och i rasande fart körde in på gården.
Inte så litet slokörad vände Märit på sin halsstarriga springare och hoppade beklämd efter husets vredgade herre med barnen tätt efter sig som skrämda kycklingar.
Gården var nu alldeles tom, som rensopad av en jättehand. Endast en dräng stod onaturligt svettig och arbetsam och högg ved och genom fönstret syntes Hedvig, vilt knådande sin deg med håret ned över ögonen.
De fingo själva leda hästarna till stallet och leta reda på stalldrängen, som med misstänkt energi stod och strödde torvströ i en spilta.
– Gud nåde mig, nu var patron arg, må fröken tro, jämrade han sig förtvivlat, när Märit dök upp i dörren. Han, som är rädd om hästarna som om sitt öga. Ju fler han har, desto snålare är han på dem. Den här gamla Svarten är då slaktfärdig för länge sedan.
– Var inte rädd, Karlsson, jag skall tala med patron, lugnade Märit honom med en säkerhet, som hon långt ifrån kände.