Och därpå gick hon dröjande över gården och in i salen, där patronen väntade på henne. Förlägen såg hon ned på den improviserade riddräkten, de blanknötta gymnastikbyxorna från seminariet. Det var inte just i den kostymen hon tänkt sig, att den stora striden mellan barbari och kultur skulle inledas.
Hon visste inte själv, hur flickaktigt käck hon såg ut i sina korta byxkjolar och den trekantiga hatten med kautschukband under hakan. Men patronen, han såg det, han, där han majestätiskt satt vid salsfönstret och väntade på sin uppstudsiga guvernant.
Emellertid hade patronen redan fått av sig pälsen och de tunga stövlarna och fått upp benen på en stol. Efter en titt i det brunmålade skåpet, till vilket han ensam hade nyckeln, hade humöret stigit åtskilliga grader. Det är märkvärdigt, vad hemmalagat vinbärsbrännvin gör den frysande själen gott!
– Stig in, dundrade han därför ovanligt godmodigt, när Märit knackade.
Försiktigt stack hon in näsan i lejonets kula.
– Stig in, fröken, och stäng dörren! Vi ha inte råd att elda för kråkorna på Ödele, brummade patronen ännu en gång.
Då måste Märit in, antingen hon ville eller inte, med gymnastikbyxor och allt.
– Sitt ned, för all del!
Märit satte sig försiktigt på yttersta kanten av en stol och försökte samla sina tankar om den döende kulturen och faran av överkultur. Men den förskräckliga guppningen på Svarten måtte ha omskakat hennes väl övertänkta försvarstal över revolutionen i skolrummet, ty hon fann i hastigheten inga ord. Hon lät därför sin husbonde få första ordet.
– Jaså, fröken är ute och rider olovandes på mina hästar, i stället för att undervisa mina barn, som jag betalar 600 om året för, började hennes härskare med en outgrundig glimt under sina buskiga ögonbryn.