Märit såg skrattande efter honom.

– Du har rätt, min vän, tänkte hon, så lätt rubbas nog inte världsordningen. Före mig gick du in i detta rum, före mig går du ut. Men om du dröjt litet, kanske jag talat om för dig, i fall jag fann det jag sökte här – mig själv. Ja, det fann jag, men framför allt en annan.

Och den riktiga Märit, hon var så helt annorlunda, än jag tänkt mig. Så mycket mer lik alla andra flickor, så olik den, som först kom hit.

Endast i ett är Märit alldeles densamma nu, som när hon kom. Ty sin framtid har hon valt efter det fattiga hjärtat och icke efter pungen. Och därför blir hon kanske, så länge hon lever, aldrig högre i rang inför dem, som samla i ladorna, än närmast husets katt.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis. Ytterligare korrekturer är som följande (innan/efter):