Skummande av raseri rusade patronen till väggen, ryckte ner ett gevär från en hängare och sprang lätt som en pojke ut på den frostvita gården i strumplästarna, förbi Märit och Hedvig, som blek om näsan gläntade på köksdörren.
Båda störtade till fönstret. Vad i alla dar skulle nu ske för hemskt? Märit darrade i hela kroppen. Hade hon verkligen vågat trotsa denne ursinnige gamle man, som en näbbig skolflicka? Vem var det, som skulle dö?
Men ute på gården såg hon inte den trasige landsvägsriddare hon väntat, utan bara en stor, tigerfläckig hund, som stod och slickade en bunke vid kökstrappan. Mager och uthungrad till ytterlighet slickade han, som det tycktes, på bara emaljen.
Då hördes ett skarpt skott; den stora hunden hoppade högt i luften och föll ryckande på sidan.
Bara en herrelös hund. Fredlös och jagad hade han strövat på rov mellan gårdarna. Tills han fann sin överman i den gamle patronen, vars vilja och gård man ej ostraffat korsade. Han tycktes verkligen göra processen kort med rebeller. Darrningen i Märits lemmar ville ej upphöra. Men kanske kom den bara av trötthet.
Nu kom skytten intassande i våta lästar och ställde det rykande geväret i vrån. Den slätrakade bondemunnen var bistert hopknipen och i pannan svällde en tjock åder.
– Jag vill genast höra på Sigrid och Lisa i en lektion i katekes, förklarade han och inte en skymt fanns kvar av det goda humöret sedan nyss.
– Katekes, stammade Märit förvirrad. De äldre barnen läsa ingen katekes utan den moderna »tros- och sedeläran – –». Skolkurserna – –
– Moderna mig hit och moderna mig dit! Jag vill, att mina barn skola lära sig den rena lutherska läran om Gud och djävulen, som jag lärde i min barndom. Titta här, fröken!
Och patronen öppnade dramatiskt sin tjocka rock och visade på en psalmbok i ena innerfickan.