– Se här bär jag alltid våra härliga svenska psalmer, jaha, vid mitt trofasta svenska hjärta.
Och han slog sig salvelsefullt på det ställe, där hjärtat brukar sitta, medan Märit hastigt hann uppfatta spader kung i en kortlek, som fanns nedstucken i den högra bröstfickan.
– Lillan har vanlig katekes, försökte Märit blidka.
– Nå, låt gå för lillan, då.
Varpå guvernanten och hennes principal gemensamt begåvo sig till lektionsrummet.
*
Lektionsrummet på Ödele utmärkte sig ingalunda för någon lyx. Ett runt, pensionerat matbord, på vilket barnen flitigt utbildat sina artistiska anlag, några nötta pinnstolar, på vilka deras fötter ristat otåliga märken för de långsamma timmarnas minuter. Ett dockskåp med invalidiska och övergivna dockor och en väggklocka, som envisades, att sakta sig fem minuter i timmen. Se där inredningen. Genom fönstret hade man utsikt över stallbacken, där dvärgtuppen stod på ett ben och sökte mäta sin ynkliga lilla målbrottsröst med den förföriska Leghornstuppens hjältetenor.
Över själva rummet något kallt och tomt och moderlöst. Ej heller utsikten kunde just kallas uppmuntrande.
Vid bordet sutto barnen uppradade som trädockor. Sigrids ljusa burrhår slokade av ängslan, medan Lillans kringelflätor förfärade reste sig på ända, när de upptäckte fadern.
– Tag fram era räkneböcker, Sigrid och Lisa! Du, Lillan, skall ha katekes, sade Märit med så pass myndig guvernantsröst hon förmådde åstadkomma.