Vid denna fasansfulla upplysning svalde Lillan i hastigheten de två bröstkarameller hon gömt bakom en trasig kindtand. Så fick hon syn på sin frökens underliga toilett och kom i ett oemotståndligt skratt. När hon så med våld skulle tränga det tillbaka, kommo tårarna lika kvickt och sköljde som en vårflod över hennes kinder och tvättade den lilla tjuvpojksnäsan nästan ren.
– Tyst, lillan, skrek patronen och slog oväntat sin väldiga näve i bordet, mitt på en gumma i rödbläck av den förra guvernanten.
Lillan tystnade plötsligt i en hickning.
– Nu börja vi, sade patronen och satte sig i en stol, som häftigt knakade under tyngden, men ej vågade annat än att hålla.
– Jaha, jaha, sade Märit nervöst och bläddrade i katekesen. Här ha vi det. Läs upp andra budet, Lillan!
– Du skall – – började Lillan, halvkvävd av tårar och bröstkaramellsmet. Du – – skall – – icke – – missbrukar – –
– Var i Herrans namn är flugsmällan? for patronen häftigt upp. Det behöver väl inte för jösse namn vara så mycket flugor i rummen, nu när det är höst! – Nå, här är den. Det är bra, mitt barn, fortsätt du, medan pappa tar några små flugor. För det budet håller pappa särskilt styvt på.
Och patron Svensson reste sig knakande och smög på knarrande tå bort till andra väggen, där en praktfull spyfluga kalasade på en smörfläck.
– Pang. – Ditt sakramenskade odjur, nu fick du så du teg!
– Ett bibelspråk, Lillan, uppmuntrade Märit, allt nervösare.