– Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej, kom det stackato från Lillan. Vad därutöver är, det är av ondo.
– Det är rätt, Lillan, berömde patronen. Men sitt stilla, sitt stilla för fasen, fröken, så får jag ta flugan på kragen! Det budet är något som barnen behöva lära sig. Om jag kunde begripa, var de få alla sina uttryck ifrån? – Och patronen försökte klämma sig fram bakom dockskåpet. – Nå, vill du hålla dig stilla, din sabla serpentindansös! Pang!
– Vad därutöver är, det är av ondo, vevade Lillan åter ur sig som ett repeterur.
– Ja, det är förbanke mig sant, bekräftade patronen och kröp som ett tungfotat paleontologiskt urdjur under soffan, där den sista flugan frusen satt och drömde om sommarens glada kabareter på ladugårdsväggen. Katekesen, den sitter i en, sedan man var barn och har hållit en i tukt och herrans förmaning hela livet ut. Vad vore väl gamle patron utan den? – – – Aj, fasiken, mitt huvud! Varför sa ni inte, era jäkla hoppetossor, att den förblånade soffkanten var i vägen? Lillan, spring efter en kall kniv! Fröken, badda på med en våt handduk! Så går det, när man själv måste hålla ordning och reda överallt i sitt hus och tänka på både ungar och flugor. Men nu får det min själ vara nog.
Och med en blöt handduk virad i en ståtlig turban kring sin eldröda panna, avtågade patronen majestätiskt till sitt eget rum.
Lektionsrummet andades åter, en lång befriande suck.
Sigrid och Lisa sågo upp från sina räkneböcker, i vilka de med sitt hjärteblod lyckats räkna ut, att sex procents ränta på en million bibelspråk var ett hundratal döda flugor och en avbruten flugsmälla.
Och Lillan fick läsa: »Nu tackar Gud allt folk», varpå hon fick rast och två nya bröstkarameller.
Först efter ännu ett par timmar hade skolplugget på Ödele kommit något så när i sina gamla gängor igen.
Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter striden med en Allehanda över ansiktet.