– Hör nu på, min vän, började hon därpå. Det var en gång en vis man, som sade: Känn dig själv. Men han gav visst inget recept på hur det skulle gå till. Sannerligen tror jag inte att den riktiga Märit och jag ännu ej ens lagt bort titlarna med varann. I alla fall ha vi ohyggligt tråkigt tillsammans i kväll. Du, som kan trolla, skaffa hit en talbar människa åt mig! Finns här inga trevliga grannar på den här släta slätten?
Och gamle Måns spann och trollade och trollade och spann, så gott han kunde. Men ingen levande människa steg ut ur väggen till den ensamma flickan.
Hon försökte då själv erinra sig, om hon sett till några tecken till ett lovande umgänge i det närmaste grannskapet.
På sina promenader hade hon emellertid hittills endast mött bönder, som foro från eller till marknaden och »gästgivarens» på gården strax intill. De kallades så ännu, fast den ej längre var någon gästgivaregård, utan blott en större bondgård.
Utom »gästgivaregården» fanns ingen större gård strax i närheten utom Aneby herrgård, vars vackra tvåvåningsbyggnad lyste så inbjudande mot henne genom allén. Många aftnar hade Märit redan stått vid grindstolpen och tittat upp mot de upplysta fönstren. Hon visste, att där uppe fanns en ung guvernant som hon. Men på Aneby var än så länge portförbud, ty de minsta barnen hade difteri.
En mil därifrån låg det stora Älgholma, om vilket Märit dock föga visste. Någon annan granne än lantbrukaren Johansson på Torpa, som sades skola bli måg i huset, fanns sedan ej, så vitt hon visste, på ett par mils omkrets.
Nej, hon var ensam, ensam! Och så här på avstånd tedde sig med ens alla dem hon lämnat, vänner och kamrater, oersättliga och felfria. Hon hade varit högfärdig och trott sig för mer än dem, det var vad hon varit, hon med sina eremitidéer! Om själva kandidat Jonasson uppenbarat sig i kväll, skulle han fått ett leende, som han aldrig drömt om.
Då klampade och stampade det plötsligt i trappan. Det tisslade och tasslade som en hel råttfamilj och slutligen hördes en tveksam knackning.
Ungarna, tänkte Märit med lättnad.
Det var visst inte ovanligt, att de besökte henne på rummet, men hittills hade hon ej sett det med någon vidare förtjusning. Hon tyckte sig ha gudi nog av dem på den långa dagen. Men i kväll var hon dem uppriktigt tacksam.