– Stig in, sade hon, och Lillan stack försiktigt in huvudet. Med sina pigga, bruna ögon hade hon redan hunnit uppsnappa, att fröken fått en låda hemifrån med posten.
– Få vi komma in? parlamenterade hon.
– Ja, kom ni!
– Det var ett ord i tyskan, som jag inte förstod, fortsatte underhandlaren listigt, medan hennes spelande ögon redan hunnit leta reda på knäcklådan, som stod på byrån.
– Är det frökens pappa, frågade Lillan inledande, för att få ett ärende dit bort. Märit bejakade släktskapen med sin hundra gånger tåligt förevisade fader.
– Och det där, är det frökens fästman?
Olyckan var, att valet råkade falla på den alltid olycklige kandidat Jonasson som student, halvkvävd under Filipstadsflickornas beundran i rosenform.
Nu föll han huvudstupa som en gnista i allt det torra fnöske, som hopat sig i hennes själ.
– Ge mig porträttet, Lillan!
Småle åt en sådan där egenkär idiot ens om man höll på att dö av tråkighet? Nej, det hade hon väl aldrig kunnat tänka!