Och med plötsligt återuppvaknad energi rev hon ut den arme kandidaten ur ramen och kastade honom obarmhärtigt på brasans sista glöd.
Det var som om hon med detta eldoffer lyckats beveka ledsnadens demon, ty hennes dåliga humör var med ens försvunnet.
– Nu, barn, få ni äta så mycket knäck ni orka och så skola vi ha en hemafton, sade hon därpå till de häpna eleverna, som ju ej kunde förstå offrets rituella betydelse.
– Hemafton, vad är det?
– Jo, det är – – det är – – bruka ni aldrig sitta och sy och sådant där?
– Nä-hä – –
Då skall vi börja nu i kväll. Ni få sy, jag skall klippa pappersdockor åt er och du, Sigrid, får läsa högt.
Och barnen stormade förtjusta nedför trappan.
Långsamt följde Märit efter för att börja en ny fas av sitt liv på Ödele.
*