När Märit kom ner, sökte hon först upp Hedvig och fann henne slutligen i köket, där hon satt och gäspade över en gammal Allers.
– Skall inte Hedvig komma in och sitta och sy med oss? frågade hon husets dotter, som nu utbytt sommarstassen mot en svart- och vitrutig blus av ylle.
– Joo, ursäkta, men jag syr så litet, stammade denna förvirrad och knäppte en knapp i blusen. Men jag stickar förstås strumpor åt far.
– Det bästa är gott nog, tyckte Märit och drog henne med sig.
I dörren till salen hejdade Hedvig henne och viskade: – Jo, ursäkta, men skulle inte Märit kunna skoja upp Linda litet? Hon har tandvärk och är vid så dåligt humör, att jag rakt inte vet mig någon levandes råd.
Linda var köksan i huset och hade reda på det också. Hon var fyrtio år med ett förflutet. Det förflutna kunde emellertid nu försörja sig själv och Linda hoppades åter på framtiden.
Ingen koketterade för de unga drängarna som hon och ingen hade så brått att tvätta sig och borsta sina få tandstumpar om lördagskvällarna som hon. Men när hon sedan kom hem litet på nattkröken, var hon ofta vid dåligt humör och talade om »tråkigheten på landsbygden», som hon läst i tidningarna om.
Men om tråkigheten på landsbygden visste däremot patronen ingenting, ty de tidningar han höll, »Åköpingsbladet», »Den mindre svinuppfödaren» och »Ardennern», talade ingenting om sådant.
Däremot höll han på tukt och sed enligt gamla tiders begrepp och sökte inplanta dem i »pigorna». Följden var, att han aldrig kunde behålla någon jungfru, förrän han i Linda fann sin överman.
När hon en lördagsnatt kommit hem klockan två och på söndagsmorgonen gett honom bränd välling och rå potatis, begav han sig i hela sitt majestät ut i köket för att läsa lagen för henne.