Men det skulle han inte ha gjort. Hade han aldrig förr stuckit huvudet i ett getingbo, så gjorde han det nu. Och så utskälld blev han, att det sved i öronen en vecka efteråt.
Så fort han försökte sticka in ett ord, högg Linda in på nytt och överröstade alldeles hans mullrande bas med sin gälla diskant. När patronen till slut måste hämta andan, blev Linda ensam herre på täppan och gav på fem minuter i rasande tempo sin husbonde en sådan mängd värdefulla upplysningar om honom själv, hans karaktär, vanor och familj, att han fann för gott att retirera.
– Å si det ska jag säga patron, att jag får när jag vill en mycket finare plats med W. C. å bio å inga herrar har jag sitt, som ligger med stövlarna på sig i sängen. Å nog kan jag gå för all del å patron får ta sig en annan!
En annan, hit, långt ut på landet. Det var minsann inte så lätt. Det var skillnad på en guvernant och en duktig köksa. Ty laga mat kunde Linda, när hon ville.
Så blev slutet på visan, att patronen i stället för att någorlunda trösta henne för tråkigheten, fick ge henne en tia mer i månaden än som ansågs skäligt åt guvernanten. Och Linda stannade och utnyttjade sin seger i ett oinskränkt herravälde i köket, som stundom urartade till skräckvälde.
Som Linda ropade, så svarade Svea, husjungfrun, en adertonårig skönhet med rapp tunga och rött hår. Höjde Linda en tia, så höjde Svea en femma. Och kom den första hem klockan ett, så kom den senare hem klockan två.
Med sina aderton år var hon dock en ständig stötesten på Lindas kärleksvägar och de kunde därför på inga villkor dra jämnt.
– Isch me dej rälia röa jänta, skrek Linda och vände en plåt i ugnen, så det dånade. Tror du inte jag såg, hur du kysste’n Axel bakom grishuset. Inte kan jag då förstå, vad kararna sir på en så’n blekgräddad bulla som du.
– Ja, nog finns det väl mer att si på än på en ugnsraka som du, replikerade Svea snabbt och fortsatte att locka håret på griffeln, så att ansiktet till slut stack fram som ur en brinnande buske.
Det var åter lördag, men Linda hade tandvärk, vilket ingalunda förskönade hennes naturliga fysionomi. Hon slets nu mellan sin svartsjuka och sin fåfänga som mellan två vilda hästar.