– Skall du ut med Karlsson? slapp det till slut ur hennes plågade hjärta. Är det dans borti Åby, på låschen?
– Tror du en går till dans med tockna gamla spattiga krakar, när det finns pojkar med fläng i bena? hånade Svea och drog på en körsbärsröd sidenblus, som svor riktiga kötteder mot eldhåret.
– Lägg du gröt på kind’, fortsatte hon, så kanske Karlsson kommer in och ger dej en puss. Ajöss med dej, Linda, ska’ jag hälsa’n om jag råkar’n?
– Ge dej i väg, din lea röspotta, fräste Linda och kastade en bränd bulle i grismaten.
Hedvig, som satt vid köksbordet och med sina slöa, bruna ögon beundrande hängde fast vid en vacker bild i Allers av de femton siamesiska kronprinsarna i jaquette och hög hatt, lade sig inte i jungfrurnas gräl. Hon var så van vid, att man inte fäste sig vid hennes närvaro. Det hon inte ville höra gick henne förbi, och ofta det hon ville höra med förresten.
Det var då, som Märit kom med sitt förslag.
– Skoja upp Linda litet, viskade Hedvig ännu en gång bevekande.
Märit hade verkligen lyckats vinna Lindas bistra kosackhjärta genom att lägga »stjärnan» och »långa raden» för henne på måndagsaftnarna, då Linda var melankolisk och vidskeplig.
Beredvilligt vände hon sig därför mot Linda, som uppriven stod med huvudet inne i ugnsluckan på utkik efter den sista bullen, och frågade: – Skall jag lägga »brudsängen», Linda?
– Ja, kära hjärtanes, fröken lilla, pep Linda förtjust och drog ut plåten så hastigt, att bullen föll i golvet. Brudsängen, ja, den går ju alltid sönder för mig, förstås. Men kanske fröken lyckas den här gången. Vänta nu bara – – sitt där vid köksbordet.