Och sedan hon nödtorftigt sopat av bullen, stoppade hon in den till de andra, som lågo och pöste under den gamla randiga filten på kökssängen.
– Se här, fröken lilla, den är åt fröken, för det hon sa om Karlsson sist, viskade hon därpå hemlighetsfullt och lade en extra fin med socker och mandel på bredvid den smutsiga kortleken.
– Nu skall Linda dra färgen, sade Märit, sedan hon med något besvär lyckats blanda de trasiga korten.
– Asch, det behövs väl inte, fröken lilla, blinkade Linda. Karlsson och jag gå ju i hjärter, vet jag, särskilt Karlsson.
– Nej, men se, Linda. Vännen kommer till huset. Där är vägen, en liten vattuväg. Och en aftontraktering och tre åttor med bestämmelse.
– Så fröken säger, pep Linda upprörd.
– Ja, och står inte bröllopskortet rakt över huvudet på’na, Linda, broderade Märit vidare. Nog får jag väl komma på Lindas bröllop, säg?
– Ja, si lilla fröken skall då vara brudnäbb, myste Linda och makade schalen över huvudet bättre till rätta.
– Men akta sig för den ruter damen där bakom kungens rygg!
– Ja, hon sir fali’ rö ut, tyckte Linda menande.