– Och spader ess upp och ner. Aj, aj, vad skall Karlsson säga om det?
– Åh, han kan väl ente misstöcka, att en är prövader av livet. Men – – bara vara logner, så ordnar det sig nock, det har alltid varit Lindas receft.
I detsamma knackade det på dörren och in steg Karlsson, dyvåt och generad, för att få sig en kopp kaffe och litet vänligt bemötande, helst i form av färska bullar.
– Stig in, stig in, Karlsson, strålade Linda och kastade schalen på bakbordet och log med hela sitt sneda ansikte. Nu skall han få Jonssons extra blandning med dopp. Och så skall jag sjunga för honom och fröken.
Och sedan Linda satt fram kaffet, sprang hon efter guitarren, som hängde bredvid spegeln i rött sidenband och var ett minne från den tid, då hon var i staden och var ensajn i frälsningsarmén.
Så satte hon sig på vedbänken, drog ett tag med hela näven över strängarna på en gång för att få litet effekt och stämde upp i den ljusaste falsett:
Den blomsterprydda gondolen gled
utöver Älvsborgs böljor ned.
Det var så hemskt i den mörka natt.
En kvinna skön vid rodret satt.