– Ta »Lejonbruden» i stället, föreslog Karlsson, som hade föga sinne för den alltför blomsterprydda romantiken.
– Se, Karlsson tycker om det modiga, förklarade Linda. Men se fröken, som är ung och glad, hon tycker om kärlek och sån’t. Den här är så vacker och sorglig.
Och med några glidande mollackord av eget fabrikat övergick Linda till följande patosfyllda kväde:
Tekla skyndar glad till Tyckos möte,
full av kärlek, tro och kärleksglöd.
Hon lade sällt sitt huvud i hans sköte,
men detta blev den unga jungfruns död.
– Nu får fröken spela »Söderlund» för oss därinne på pianot, föreslog hon därpå, då ej Karlsson tycktes vilja tina upp i Märits närvaro.
»Söderlund» var en av de enkla Orfeustoner, med vilka Märit förut lyckats besvärja Lindas underjordiska humör. Hon gjorde därför som Linda ville, drog Hedvig med sig in i salen och lämnade de unga tu i köket åt sig själva.
*