I salen väntade barnen otåligt med papper och sax. Hedvig drog fram en jättestor grå strumpa och satt sedan och smånickade över den, medan Märit började klippa pappersdockor, som hon lovat. Då och då iakttog Hedvig hennes förehavande, i det hon tankfullt petade sig med strumpstickan i örat.
– Klipp, fröken, klipp, ropade barnen. Först vill vi ha en guvernant.
Och Märit ritade och klippte Guvernanten med kanonlockar och glasögon, krinolin och en väldig pekpinne, och hon uppväckte stor förtjusning.
Men så fick hon befallning att rita till en fästman åt guvernanten. Vem tror ni det blev?
En kraftig gestalt, en skarp profil. Häpen betraktade hon sina händers verk. Fullkomligt omedvetet hade hon ritat dit den originelle främlingens drag.
– Sannerligen tror jag inte det är doktor Haller, sade Hedvig och kliade sig med strumpstickan på näsan.
– Doktor Haller – – vem är det?
– Åh, han är lärare vid samskolan i staden, upplyste Hedvig. Erik hade honom, då han gick där. Han tyckte så mycket om honom, för han brukade lyfta småpojkarna på rak arm och snäll var han ändå.
– Jaså, har han varit länge där?
– Jaa, i en fem, sex år minst, sade Hedvig, för vilken begreppet tid alltid var vagt och flytande.