– Kanske han brukar vara här ute någon gång? frågade Märit med ett svagt hopp.
– Neej, visst inte – – doktor Haller lär förresten sällan gå bort – – håller sig visst mycket på sin kant, fortfor Hedvig, som tycktes ovanligt väl underrättad i fallet Haller.
Under samtalets gång hade Märit bättrat på sin hastiga skiss. Hur det var, fick hon fram både drömdraget över ögonen och den viljestarka hakan. Försiktigt klippte hon ut bilden.
– Den dockan vill jag ha, skrek Lillan, men Märit lade hastigt handen över papperet.
– Du skall få en annan docka Lillan, sade hon och kände själv, att hon rodnade. Doktor Haller är nog inte en docka för små flickor att leka med. Och behändigt lyckades hon sticka ned dockan i sin blus.
– Ursäkta, men Märit, som kan spå, hon kan väl också psykograf? kom det oväntat från Hedvig, som i fulla fem minuter suttit och drömt med strumpstickan i örat.
Ivrigt grep Märit denna undanflykt.
– Joo då, hur så?
– Jo, ursäkta, men det var något jag gärna skulle velat veta, kom det alltjämt dröjande från Hedvig, medan en bjärt rodnad steg uppåt den rynkiga halsen. Barn, ni kan gå in i barnkammaren och leka, befallde hon därpå med så ovanlig bestämdhet, att de genast lydde.
– Det skall vara en tallrik och ett papper, sade Märit, och gjorde beredvilligt i ordning hela den mystiska apparaten; skrev siffrorna och alfabetet runt papperet och satte ett märke på tallriken, som de båda skulle hålla händerna på. Det tycktes vara en kväll i sejdens tecken.