– Fråga nu, Hedvig, uppmanade Märit.
– Nej, ursäkta, det var just ingenting, skruvade sig Hedvig och bad åter om förlåtelse, för att hon fanns till.
– Åhjo, visst var det någonting, uppmuntrade henne guvernanten.
Men först efter mycket skruvande och många ursäkter kröp den stora frågan ut ur Hedvigs mun.
Den arbetsnötta handen på tallriken darrade och äntligen kom det tveksamt:
– Kommer – paus, kommer – paus – men så pressades namnet oemotståndligt fram, – Johansson snart hit?
För första gången måste detta trogna hundhjärta i ord ge uttryck åt vad det burit på i snart tio år.
Johansson var i själva verket närmaste grannen utom gästgivarens och ägde en liten präktig gård neråt slätten till. Som han var och endast utgav sig för att vara bonde, sågs han över axeln av traktens »godsägare», från vilka i grund och botten patronen icke utgjorde något undantag. Men för varje år som gick, utan att någon annan friare syntes till, uppmuntrade han allt mer Johanssons obestämda planer på att bli måg i huset och till slut lärde han sig att uppskatta hans duglighet och redbarhet och tog honom under sitt beskydd.
Och Johansson tänkte nog en vacker dag visa sin tacksamhet genom att ta hand om Hedvig och hennes morsarv. Men han bodde inte för ro skull på slätten, där Gud ingen brådska skapte. Han var dessutom åtskilliga år yngre än sin utvalda. Han gick därför i godan ro år ut och år in som barn i huset på Ödele, drack patronen till i hans bästa vinbärsbrygd och gav Hedvig en och annan vänskaplig klapp, då patronen låtsades vända ryggen till, för att hålla dem båda varma.
Och Hedvig. Hela sitt varma, försmådda hjärta hade hon gett denne den förste, som visat henne någon verklig vänlighet. Hon älskade Johansson med snus och allt lika rörande varm och rent som ett barn den gode guden. Hon lät honom bära hela korgar med trasiga strumpor till Ödele och satt sedan afton efter afton med ett jättelikt hål över stoppsleven. Många gånger hade hon också under dessa år med stoppnålen fått träda sina och hans lyckotrådar till en drömväv, som ej endast skulle hålla Johanssons rebelliska hälar kvar i strumporna, utan även honom själv med ännu starkare band.