Och Johansson tog strumporna och tackade med en klapp. Så satte han dem på sig och gick på i ullstrumporna både ute och inne, tills där fanns ett nytt jättehål att stoppa och drömma ljuva drömmar över.
Psykografen gjorde just en betydelsefull sväng bort mot J:et – – då ett kraftigt vagnsbuller hördes på vägen och hastigt närmade sig uppåt allén.
– O Gud, pappa, ropade Hedvig förskräckt. Jag känner igen giggen. Han får inte se det här. Han tycker det är syndigt. Det är två vagnar, det är främmande med. Hjälp mig, för allt i världen, Märit!
Hur de sprungo om varandra som yra höns, kom allting till slut på sin rätta plats. När patronen rullade in på gården, kunde han följaktligen genom det upplysta fönstret njuta av den uppbyggliga synen av Hedvig i full fart med sin strumpa, medan Märit föreläste ur »Livet på landet», i all hast hämtad ur patronens magra bokskåp.
*
Kort därpå stampade det och dånade i förstugan som av en hel buffelhjord och patronens röst hördes utropa: – Stig in, stig in!
– Hör du, Hedvig, skrek han sedan inåt salen. Här är tre gubbar, som vill ha något i pälsen. Jag hittade Älging och Nyberg vid Anebys vägskäl och Johansson, den stackarn, gick som en vägapil i smörjan ner vid slaktarns. Och då förbarmade jag mig över dem och tog dem med mig hit ner till Ödele. Och nu skall du i rödaste rappet göra i ordning en supé, som kommer Älging att blekna av avund och din vän Johansson att bli ännu rödare än han är av förtjusning.
– Men, pappa, ursäkta, men Linda – – försökte Hedvig teaterviskande parlamentera.
– Jag ger fadren i din Linda, förklarade patronen högljutt och sköt Älging och Nyberg in i rummet. Hälsa och säg henne, att jag skall linda henne, jag, om hon inte lägger sin svarta själ i hönssåsen!
Patron Svensson kom från staden och doftade glädje och mod och fruktade tydligen varken Linda eller hennes mormor längre.