– Se här, Älging, skall jag presentera dig för vår nya guvernant. Det är en liten arger tös, så akta tassarna! Jag skall säga er, fröken Märit, ni skall också akta er för den karlen, han har till specialitet att förvrida huvudet på guvernanter och hushållsfröknar, så gammal och gift han är, och förresten på alla kvinnor han träffar på.
Åhå, en slättens Don Juan, då hade ju hennes huskatt inte trollat ihop det så illa ändå till slut. Inte för att hon var rädd för egen del, men det kunde ju vara roligt att se, hur ett sådant underdjur var beskaffat.
Men när Märit såg upp på den så öppenhjärtligt föreställde, måste hon frapperas av hans originella utseende, som var som helst skulle väckt uppmärksamhet. Det ungdomliga ansiktet under det stålgrå håret, de tunga, trötta, liksom förstenade ögonen och det livliga, spefulla leendet bildade sällsamma kontraster. Slog han ned ögonlocken över de kupiga, stengrå ögongloberna, var han i allt en bild av den tröga slättbon. Men drog han den magra, nervösa handen upp genom håret och spände ögonen i den han talade med, medan det snabba ironiska leendet drog likt en försvinnande glimt över dragen, blev intrycket frappant livfullt. Den långa, gängliga gestalten bar upp den välsittande kostymen av en gråmelerad, obestämd färg med en viss ledig nonchalans, som tydde på resor och världsvana.
– Jag tycker, att fröken i stället bör akta sig för bror Svensson, sade han litet nonchalant. Han har redan haft två fruar och kan väl hinna med den tredje, varefter han med en lätt axelryckning steg in i patronens rum för att hälsa på Hedvig, som upprörd och lyckostrålande redan skramlade med groggbrickan borta vid soffan.
Patron Svensson blev ännu rödare i sitt redan förut eldröda ansikte, men svalde tyst förtreten. Älging var nämligen en av de få människor han bar respekt för och han inlät sig aldrig i ordstrid med honom. Ty han visste, att han säkert skulle dra det kortaste strået. Lika öppet och friskt som patron Svensson hanterade storsläggan, lika lömskt och vigt hanterade nämligen hans granne och trätobroder den uddvassa nålen och Svenssons sårbara punkter voro ej svåra att finna.
– Fröken skall väl också lära känna vännen Nyberg, traktens storpamp, fortsatte han därför presentationen. Han som har de största ägorna och de fetaste gässen på denna sidan Åköping. Nånå, det syns väl också på utanskriften och de fina lackstövlarna.
Patron Nyberg gjorde en tafatt bugning för Märit.
Detta var således ägaren av det gamla, vackra Aneby, som ända sedan sextonhundratalet och till för några år sedan tillhört en adlig storsläkt, men måst säljas på konkursauktion vid den siste ättlingens död. Patron Nyberg var en några och trettio års man med ett välmående och godmodigt utseende. Han tycktes ingalunda tyngas av de traditioner, som månghundraåriga tassade genom Anebys stenlagda salar. Han hade köpt det gamla godset precis som det stod med familjeporträtt och allt för egna lyckade grisspekulationer och sin frus förmögenhet. Hans egna korta anor började i förra generationen med en torpare och en ladugårdspiga. Men det var inga dumma anor att komma med, när det gällde att rycka upp en gammal gård, som låg i lägervall. Äkta torparseghet låg i blodet och ingen kunde heller lura på honom en ko, som inte mjölkade sina ordentliga liter om dagen.
– Äro barnen friska nu? frågade Märit med en glad tanke på den andra guvernanten och olycksfågeln, som väl satt i bur i något av de små tornen på Aneby.
– Jaha, de badade i går, hela subberten, i badrummet. Si vi har badrum på Aneby, tillade han med rättmätig stolthet.