– Har fröken hört en sådan vekling, han badar en gång i månan, bekräftade patron Svensson.
– Och – – guvernanten?
– Jaha, hon har ju haft ledigt den här tiden och bara suttit och sytt kläder åt barnen. Hon går tillhanda också, se. Fast en sådan där liten stadstös duger inte mycket te. Men så har hon ju också bara fritt vivoir, tyckte patron Nyberg och klev generad in förbi Märit.
– Fröken kan väl ta och åka upp till Aneby någon dag och hälsa på, vände han sig om i dörren.
– Åh, upp till Aneby kan jag väl gå, den lilla biten.
– Gå – – jaha, javisst. Det går ju också an, visst går det an. Men här åker vi, ser fröken. – Förresten hoppas jag få se er alla på gåsmiddag snart, vände han sig därpå till värden.
– Det hoppet skola vi icke svika, kära bror. Men tusan skall ta dig, om du håller din hand över den fetaste gåsen. – – Men vad sjutton står du där och smusslar med i vrån, Johansson? Hedvig har groggen klar för länge sedan.
– Strumporna – – träskorna, hördes Johansson förvirrad mumla bakom dörren.
– Vad är det med dig, karl? In med dig i ljuset, så man får se på dig!
Och patronen kom indragande med en ömklig figur, som vid närmare påseende befanns vara vår vän Johansson. Han bar en gammal, av ålder grön rock, som var alldeles vit av mjöl och ett par byxor, som voro så nedstänkta av lera, att man knappt kunde urskilja deras ursprungliga färg. Ut ur deras fransade underkanter stucko ett par väldiga fötter i tjocka, gråblå ullstrumpor fram. Och ur strumporna två kolossala, svarta och levnadsfriska stortår. Bakom dörren hade han efter vanligheten ställt sina träskor. Patronen hade tagit honom som han gick och stod, då han kom från mjölnaren.