Med de utstående öronen plommonblå av genans gjorde Hedvigs hemliga kärlek en våldsam knyck på sin långa hals för Märit, medan han samtidigt förgäves sökte sticka stortårna tillbaka i respektive hål.
– Hahaha. Patronen klappade honom på axeln, så det small. Ingen skam i det. Jag tycker du är så fin, så du kunde gå på hovet. En hederlig karl i arbetsdräkt måtte väl vara nog så bra som en tallriksslickare i söndagsryttarekostym – det sista med en menande blick bortåt Älging till, som dock gick totalt förlorad. – Hedvig, har du ett par strumpor till Johansson?
Med en bjärt rodnad på de vissna kinderna, kom Hedvig med sin välkända stora korg, full av stoppade och ordentligt hoprullade strumpor av diverse kulörer.
– Sätt dig i gungstolen, Johansson. Sätt på honom strumporna, Hedvig!
Belåtet välvde sig Johansson knakande i gungstolen, medan Hedvig med nedslagna ögon utvalde ett par varmt guldgula strumpor med trofasta bruna stoppar.
– Hedvig är då alltid så snäll, måste Johansson rörd erkänna, när han sträckte fram högra foten.
– Ja se, ursäkta, men Johansson har ju ingen, som ser till honom, värjde sig Hedvig blygt och drog med darrande fingrar av honom den dyvåta strumpan.
– Nej, en får ju reda sig själv som det blir, erkände Johansson och kliade sig på den svarta foten.
– Johansson skulle ta sig någon hjälp, uppmuntrade Hedvig och drog kärleksfullt den torra strumpan över tårna.
– Ja, det kanske inte vore så dumt det, erkände Johansson, hypnotiserad av all denna ömma kvinnlighet mot hans stackars övergivna ungkarlslabbar.