Men så segrade slättbons medfödda tröghet och försiktighet. Bara inga förhastade löften. En satt ju inte i sjön, vet jag, och inte arvet heller.
– Först måste slakten bli och sen får en väl si, sade han och stack fötterna i patronens rödrosiga tofflor.
Undergivet plockade Hedvig upp de våta strumporna, lyfte upp korgen och gick suckande ut i köket för att ta itu med Linda och supén.
Virabordet var nu klart.
– Du, Älging, blir den, som får sitta över först, avgjorde patronen.
– Inte mig emot, sade denne. Kortspel kan roa mina klåfingriga händer men inte min rebelliska själ. Efter första partiet ger den sig vanligen av på annat håll och lämnar mig skamligen i sticket med mina usla kort. Och då blir jag naturligtvis klådd.
Och han reste sig lättjefullt.
– Spelar fröken piano? frågade han Märit.
– Till husbehov, svarade hon och reste sig villigt som alla små förmågor.
Hon valde på måfå en liten Lied av Grieg.