Älging stod lutad mot pianot och såg på henne.
– Varför har fröken egentligen den där hårlocken rakt i pannan, avbröt han henne oförmodat mitt i hennes »Bauernlied».
Märit såg häpen upp, men ville ej låta sig förbluffas.
– Jag lyfter upp mig själv i den som salig Münchhausen gjorde, när slätten blir alltför platt, svarade hon i samma gäckande ton och hamrade oförtrutet på med sin bondvisa.
Men Älging hade visst föresatt sig att göra henne förlägen.
– Gula lockar, svarta lockar, fortfor han i samma mångtydiga ton. En gång i min ungdom bar jag några hårstrån i en medaljong. Alla trodde förstås, att det var en flickas. Men det var från åsnan i stadens menageri och färgen var lik min.
Poseur, tänkte Märit och slog an G-mollsonaten.
– Tänker fröken stanna på slätten med sådana där ögonbryn? hördes åter den gäckande rösten, eller misstog hon sig, var den nu en annan, nästan vemodig?
– Hur menar patron, frågade hon, nu på allvar bragt ur fattningen.
– Nej, det tror jag ej, fortfor den beslöjade rösten som för sig själv. Det är alltför mycket optimism i de ögonbrynen. Och längtan efter det stora äventyret. Ett par unga vingar. Tag dem och flyg någon annan stans. Här finns inte äventyret.