Det var utan tvivel något, som lockade och band i den låga rösten, något, som kunde snärja oerfarna sinnen i sitt nät.
Men Märit sökte bekämpa sin förvirring.
En flickfångare, fast betet är mindre vanligt, tänkte hon och hade på tungan att svara: Patronen lär ju ej ha långt efter sina äventyr, men steg endast tigande upp och stängde pianot.
Men det var som om Älging läst hennes tankar.
– Jag ser, att ni tänker på mina små äventyr, sade han, och såg med ens gammal och härjad ut. Men om mitt stora äventyr har ni nog ingenting hört. Där är den gode Svensson boven. Nu skall ni få höra det av mig i stället. Ty det var något av susande skog i ert spel, aldrig trampad skog. Jag undrar, vem som en gång skall finna stigen ditin? Det går så många stigar in i kvinnosinnen, ibland går man vilse och finner aldrig ut. – Kom, skall jag visa er något?
Märit följde honom tveksamt in i förmaket.
Därinne stod Älging tyst försjunken framför det stora porträttet av den döda frun i huset. En flackande eld brann i hans ögon, som den, som tändes under en lyftad trollsten.
– Ser ni henne, sade han bittert. Hon var det. Hon var så ung och full av längtan, när hon kom, just som ni. Han därinne tog henne. Bergatrollet brukar ta vallflickan i sagan, det är väl som det skall vara. Men ingen prins kom och befriade henne, han hade väl ej tid för sina små äventyr. Och bäst hon längtade och väntade, så dog hon en vacker dag. Inre lidande, sade doktorn. Var skulle väl lidandet sitta, om inte inuti en? Där sitter det och där sitter galenskapen också. Och galne Älging, det är jag, en slättens fånge som hon.
Märit lyssnade förvirrad och fann inga ord till svar.
Då ljöd patronens röst befriande från rökrummet: