– Älging, är du redan där? Nu har du naturligtvis försuttit din tur igen.
– Som alltid, svarade »galne Älging» och gick in till de spelande.
Resten av kvällen var den underlige mannen tyst och sluten och höll sig till spelbordet. Endast någon gång kunde man höra hans låga, ironiska röst yttra en bitande sarkasm, riktad till patronen, som klumpigt värjde sig som en sårad björn.
Till Märit yttrade han icke vidare ett ord.
Genast efter kvällen lyckades flickan finna en förevändning för att smyga sig upp på sitt lilla rum.
I trappan hade hon så när snavat över Kisse Måns, vars gröna ögon flammade som två bottenlösa avgrundsbrunnar i mörkret.
– Usch, så du skrämde mig, ropade hon förfärad, du trollar visst otyg på en, du.
Väl uppe i rummet, stängde hon dörren efter sig med en lättnadens suck. Därpå drog hon ut alla hårnålarna ur håret och lät det falla ned kring axlarna. Med den böljande hårmassan kring sin spensliga gestalt såg hon ut som en sagoprinsessa av Bauer.
Så öppnade hon fönstret och böjde sig ut i den tysta natten.
Regnet hade nu upphört och månen hängde blek på en trädgren. Tystnaden var mjuk som sammet och genom den svävade blott en läderlapps ljudlösa flykt. En natt, »som vindlöst andades i sig själv», en natt för trånsjuka drömmar och bleka, olovliga tankar. En natt för en pudrad Pajazzo att sjunga sin visa i till Colombine. När har väl en sådan med skrävel och konster för den breda publiken, ett målat grin över pudret och ett blödande hjärta under kåpan sjungit förgäves?