En slättens fånge sade han sig vara. Var det skryt eller verklighet?
Kunde den då fånga och binda för livet, denna enformiga slätt, vars vardagsansikte hon hittills blott sett? Tänk, om hon själv en dag skulle snärjas fast i dess gråa tröstlöshet? Vad var det för kvävande spindeltrådar den stundom spann av mörka tankar och främmande frestelser?
Hade hon verkligen lärt känna en ny Märit i kväll, en, som hon aldrig drömt om?
Då hon liksom eftersinnande lade handen mot hjärtat, hörde hon något prassla under blusen – – det var den lilla pappersdockan, som hon klippt samma afton. Hon drog ut den. Stackars doktor Haller, han hade allt blivit en smula tillskrynklad, men de öppna, manliga dragen voro oskadade. Ett veck hade dock kommit till vid munnen. Sannerligen såg det inte ut som om han skrattade, riktigt storskrattade åt all världens dumma flickgriller!
Märit måste också skratta åt sina egna fantasier. Skrattet rev itu den grå drömväven, det var skönt att åter andas fritt. Med sinnet ljust igen, stängde hon obarmhärtigt fönstret för den melankoliska Harlekinlampan på himmeln och kröp i säng.
När hon släckt ljuset, hörde hon redan den första lilla råttan börja sitt magra kalas i garderoben.
– Vi gnager oss allt ut, du, om det behövs, sade hon ut i mörkret.
FEMTE KAPITLET.
Om flera regndagar, en gåsmiddag och en uppgörelse
Men slätten släpper inte så lätt sitt rov.
Det envisa regnet fortfor långt in i november och förlamade alltjämt både vilja och håg.