latin i mammas »lilla gris»,
som att få gudsord i en sugga.
Även om det nu inte var just latin hon fick plugga in.
Mången gång avundades Märit i dessa dagar jungfrurna. De hade kamrater i alla knutar och sina lördagsdanser, då Märit satt ensam på sin kammare, ångrade sin halsstarriga nyck och längtade sig sjuk efter litet ungdom och glädje. Hedvig fick man ta mera i småportioner och någon annan fanns ju ej till hands.
Jungfrurna hade var kväll sin sunda kroppsliga trötthet, medan hennes satt som en leda och avsmak i halsen. Deras själsliv hade tydligen inte heller så många försåtliga krokar och döda punkter.
För att komma över dem, började Märit på nytt ta upp sin länge försummade korrespondens. Som en ropande röst skrev hon långa utgjutelser till släkt och vänner och letade till slut upp gamla bortglömda skolkamrater och förvånade dem med oväntade brev.
Tre gånger i veckan kom posten till Ödele. Så fort Märit hörde den välkända kärran skramla på den dyvåta vägen, var hon utom dörren. Letade han då fram ett tjockt brev ur sin tunna väska, var dagen räddad.
Men det var många postdagar, då inga brev kommo. Märit hade kanske förut under de goda dagarna försummat alla dessa »Kära lilla Anna» och »Käraste Kerstin», som hon skilts från för ett år sedan under eder om evig trohet. Nu fick hon stå där i de onda.
Det talades om storstadens frestelser. Aldrig hade hon förstått, vad det innebar, hur fritt hon än umgåtts med sina manliga bekanta.
Men landets frestelser, se det var något, det. Satt hon inte redan här mitt i paradiset före Adam och längtade efter en aldrig så liten orm?