– – – Men även de segaste veckor måste rulla runt det stora klotet och ramla ner på den andra sidan, hur de än streta emot. Och nu närmade sig allt mer Mårtensdagen, då den stora gåsmiddagen skulle gå av stapeln på Aneby.
Ingen, som lever i livets brusande mitt och kastas från nöje till nöje, kan förstå, vilka proportioner en sådan liten omväxling kan anta för den, som trampar runt i det dagliga som en ekorre i en bur. Långt innan man kommer dit, kastar den ljusa dagen sitt fyrsken framför sig över de gråa.
Aldrig hade Märit trott, att hon skulle kunna längta så löjligt mycket efter något så banalt som en middag! Men nu gladde hon sig som ett barn åt den och avvaktade med otålig nyfikenhet mötet med sina kamrater på de båda gårdarna, som hon egendomligt nog ännu ej träffat.
*
Så kom äntligen den stora dagen. In i det sista fick Märit knoga med sina lektioner. Middagen var utsatt så tidigt som till klockan fyra, för att få ett tidigt slut, ty vägarna voro livsfarliga på nattkröken. Märit fick därför lov att klä sig under pauserna mellan lektionerna. Patronen tålde nämligen inte, att hans dyrbara hästar väntade en minut vid trappan och som han aldrig underrättade bestämt om tiden för avresan, så var det att hålla sig beredd som till den yttersta domen.
Den ena rasten fick guvernanten springa upp och kamma sig i flygande fläng. Den nästa fick hon klänningen på sig och rasten därpå fick hon knäppa om alla knappar, som kommit fel i brådskan.
Hon tog en enkel klädning i gråblått crèpe, som dock genom sin chic förrådde storstaden och klädde henne förträffligt. Med en rysning av välbehag kände hon den ikring sig. Att en enda gång få kasta av sig arbetsdräkten, vardagen, vad det gjorde allting lätt igen!
Precis halv fyra höll skjutsen vid trappan. I dag slogs det på stort, den nya droskan och de två härliga, svarta parhästarna. Och på kuskbocken satt själve Karlsson, inklämd i ett grått fodral med blanka knappar och insvängd midja, avsedd att ge hans kantiga figur en löjtnantsaktig sväng. Ur denna stöpform klämde sig hans hederliga, röda ansikte, förläget och stolt, med svårighet upp.
När patronen for ensam till staden, var det inte alltid så noga. Då satt han ofta på mjöllasset bakom Axel, som var i arbetströja och träskor. Men nu skulle man imponera på de andra patronerna. Därav denna ståt.
På kökstrappan stod Linda och nästan grät av beundran. Och hos arrendatorns var fönstergeranien behängd med nyfikna ansikten som med jättelika blommor.