Berget – tänkte Märit lättad, ligger det så nära? Jag tror allt jag försöker ändå.
Icke ens för sig själv ville hon erkänna, att det kanske inte var berget blott, utan ett främmande, blixtlikt leende, som band henne kvar.
Hon skulle nog damma av dem i Ödele.
– Ge Grålle ett litet nyp, Axel, uppmanade hon pojken och gav honom själv för uppmuntrans skull ett i armen.
– En ska la ente spränge kräkena heller. Patron vell ente ha hem dem schvettiga, ska jag säja fröken. Men si där är herrgårn.
En gammal låg, gul envåningsbyggnad med rött tegeltak och utbyggda vindskupor låg framför dem. Mitt på gården stod en stor lönn. På båda sidor om den höga stentrappan växte några jättelika solrosor och massor av röda dalior.
Och på andra sidan vägen låg stor, magnifik och modern den väldiga ladugårds- och stallbyggnaden, som med otaliga fönster föraktfullt blickade ned på sin hundraåriga granne, blott en bostad för människor, vilka som bekant ej alltid värderas i tusenlappar.
Det var i alla fall något hos det trevliga gula huset, som kom Märit att känna sig lättare till mods. Det liksom hälsade henne välkommen med förväntansfulla ögon.
Hon tystade därför alla upproriska röster i sitt inre.
Och i en väldig molnstod rullade den nya guvernanten i en djärv sväng in på Ödele gård.