Retournons à la nature, sade ju hennes käre Rousseau.
Och nu tog skramlet äntligen av och hon och drängpojken Axel rullade ut i naturen. Som ett välkommen kastade landsvägen en sky av damm i deras ansikten.
Månne detta verkligen var »la nature»?
Slätt, slätt vart hon såg. Åkerfält vid åkerfält. Inte en kulle, knappast en sten. Naken, fet välmåga, ett hull som på en alltför urringad, korpulent matrona. Intet av hennes lands försynta stolthet, av den rikedom, man får söka djupt inne. Ingen illusion, inga djärvt målande dagrar. Inte en furas pickelhuva eller en björks späda flickgestalt. Bara några enstaka gamla gubbar till träd, ekar med stora knölar av värk, trötta och visa väktare av jorden.
Bröd, bröd alltsammans, idel prosa, kal, torr och dammig som den långa, raka vägen.
Den raka vägen – den främmande pliktens väg. Utan minsta krök av fantasien, utan en enda befriande utsikt. På den vägen skulle hon således vandra ett helt år, dag ut och dag in! Skulle hon någonsin kunna hitta sig själv på en väg, som var så förtvivlat, hopplöst linjerät – det betvivlade hon nu.
Det är icke sant, att den rakaste vägen är den kortaste mellan två punkter – om man nämligen skall gå den på egna ben. Aldrig är väl målet så långt borta, som när man ser det hela tiden framför sig!
Skall jag rycka piskan ur handen på den sömnige kusken, klatscha på den tjocka grållen och vända honom tillbaka till staden igen i karriär, tänkte hon. Och resolut tvinga den där andra, okända Märit ned i en kateder eller på en kontorsstol eller på vilken stadig plats som helst, antingen hon passar där eller ej?
Då gjorde vägen en tvär, fullkomligt oväntad krök och de döko in i en mörk liten dunge. När de bländade kommit ut igen, hade de så när stött näsan mot ett berg.
Aneberg. Hotfullt, skumt och lockande steg det som en gammal rövarborg direkt upp ur slätten. Där fanns bastioner att storma och vallgravar att finna broar över. Där fanns allt, som ett ungt sinne behöver.