En promenad? Ja, det skulle hon bestå sig. En riktigt lång, rivande sträckpromenad. Och sannerligen skulle hon inte leta reda på det där berget, som man kunde andas ut på, om vädret inte var alltför tårdränkt, det med. Vädret ja, hurdant kunde det väl vara i dag?
Med ett kraftigt tag i Münchhausenlocken lyckades hon slutligen lyfta sig själv upp ur sängen och fram till fönstret och få upp gardinen.
Nej, men se, hade inte tåreflödet äntligen stannat, på allvar som det tycktes! Himmeln var ännu matt av all gråten, men den kämpade mot ett ljus där bakom, som mot ett oemotståndligt leende. Längre fram på dagen skulle säkert leendet bryta fram på allvar och solen, den stora, varma tröstaren, torka slättens ansikte och göra det ungt på nytt.
Det såg verkligen ut som om Märit äntligen skulle få komma upp på sitt berg.
Först funderade hon på att få något sällskap med sig dit upp, kanske den mörka tillhandan. Men nej, hon såg så färdig och förlovad ut, hon brydde sig nog inte om något berg, så vida inte fästmannen stod på det. Den lilla Elsa satt ljuslockig en hel mil därifrån och grät efter sin Lohengrin och Hedvig kunde ej fatta, att man gick för sitt nöjes skull allenast.
Nej, hon fick nog gå ensam. Och det var kanske lika bra, för hon kände på sig, att hon bestämt skulle skrika eller sjunga eller göra något annat lika söndagsgalet, bara hon väl kom upp på det där berget.
Söndagsfrukosten åts klockan tio. I stället för vardagarnas salta spickesill med grädde eller pyttipanna, bestods då en sorts stenkakor, som Linda var mästare i att grädda. När Märit kom ned, var patronen ännu osynlig och visade sig ej förrän frampå eftermiddagen. När han då kom in var han kort och tvär och tycktes totalt ha glömt sitt nattliga frieri. Det enda minne han bevarade var en viss frän misstro mot Märit, som om han dunkelt inbillade sig, att hon på något sätt drivit med sin husbonde. Men när hon ingenstans syntes till, vek den så småningom undan och gamle patron tinade upp i kapp med vädret. Frampå aftonen strålade han som själva solen. Ty Hedvig, som hela dagen gått och lyst av ett rent förklarat ljus över städning och disk, kunde nämligen först då förmå sig att gå fram till honom och säga:
– Jo, ursäkta, pappa, men se Johansson undrade i går, om vi inte kunde gifta oss till våren!
*
På söndagsförmiddagen ansågs det ej passande att »driva efter vägarna». Men genast efter middagen rusade Märit ut i tamburen och fick på sig hatt och kappa i en fart. Hon mera åkte än gick nedför den fuktiga stentrappan och stretade så den branta backen upp till allén.