Fyra vägar korsade sig vid Ödele. Men hur ofta Märit än gått där, hade hon ännu aldrig lyckats få se sin tillkommande. Ni vet den där man genast känner igen en torsdagskväll i ett vägskäl.
Just vid vägkorset låg källan, där korna vattnades vardag som söndag. När Märit kom vägen fram, voro de nyss utsläppta och stodo nu där och sörplade i sig vattnet i långa, filosofiska drag. Där hade de för tillfället övergivits av ladugårdskarlen, vilken med sin långa piska var på jakt efter en bolsjevikisk kalv, som vilt sökte undfly den borgerliga ordningen.
Märit ställde sig och såg på kossorna en stund. De stodo där i en tät klunga, stora, vackra och svartbrokiga och idisslade plikttroget. Ibland vände de på huvudet och gåvo Märit en oändligt överlägsen blick ur sina Venusögon.
Allt detta tunga svarta och vita mot den gråa bron under de kala svarta träden bildade en tavla av sorgsen bundenhet, som tycktes Märit som en bild av slättens kloka, aldrig svikande plikt.
Aldrig lärde hon sig förstå det, aldrig! Hon var det unga landets barn, det landets, där älvarna gå som mäktiga stråkdrag av brusande liv från fjället ner till havet och där arbetet dansar i takt med dem.
Vad de sågo uttråkade ut, de gamla, anrika konåderna! De hade ej fjällkornas kvicka och envisa uppsyn, utan voro tröga och väldiga som de kolossala åkerfälten. Den allra förnämaste döpte Märit till »l’Ennui».
– Det vet ni förstås inte, vad det är, predikade hon för dem, där hon stod uppflugen på en sten. Jo, det är bron och ni och alltihop och det där usla jaget, som narrade mig hit.
– Vad i jisse namn, står fröken och predikar för sig själv? frågade Karlsson, som just återkom med rebellen.
– Hm – –, jaså det är Karlsson, godafton, godafton, hälsade Märit och steg värdigt ned från stenen. Ser Karlsson, jag höll bara på att läsa på en lektion tills i morgon.
Och brådskande räddade hon spillrorna av sin nimbus upp på vägen igen.