Karlsson såg efter henne med en huvudskakning, men lyckligtvis gav kalven honom så mycket att göra, att han snart glömde guvernanten. Sån’t där »höglärt» folk var ju alltid mer eller mindre konstiga. Han kände en småskollärarinna, som gifte sig med en fattig klockare, då hon kunde få byns rikaste hemmansägare. Så de’ så.
Men Märit traskade tappert vidare i lersörjan. Fälten lågo svarta och dyvåta, feta och glänsande efter regnet. Det doftade starkt och fränt av kalk och bränd halm. Överallt kraxade och skränade kråkor och kajor, som slogos om matbitarna på fälten eller tunga och stinnmätta lyfte och flaxade över vägen, rakt framför ansiktet på en.
Vägens långa, raka linjer kantades varken av träd eller stenmurar. Intet fanns, som i mörkret kunde markera de förrädiska dikena.
Stugorna lågo glesa och strödda. Vid själva vägen lågo endast ett par, tre stycken.
– Goddag, fröken, skall hon åka? hördes en skrovlig röst. Det var Mosingebonden på väg in till Café Alprosen i staden, ej fullt så oskyldigt som sitt namn.
Märit antog tacksamt anbudet. Det var ännu en god bit till berget och vägen var verkligen eländig.
Gladeligt kravlade hon sig därför upp på hösäcken bredvid Mosingen, som dock redan nu doftade starkt av söndagsfröjd och hembränt.
– Det ä’ ju hon på Ödele, ä’ de’? inledde han konversationen och gav hästen ett tjyvnyp, så att han i häpenheten stegrade sig som på en ryttarfest.
– Joo då, gick Märit med på saken.
– Och här ska’ hon vara piskad å gå som en ludis på vägera, när Svensson har hästar, så hon kunde få åka som en anständig människa.