– Det måtte väl inte vara farligt att gå här ensam mitt på ljusa dagen?
– Jo, vad det är, lilla ros, sade Mosingen chevaleriskt och klämde i med fulla lungor:
En liten jungfru ensam gick på vägen, medan han allt mer satte hästen i munter galopp.
– Snälla herr Mosing, nu måste jag av, bad Märit ängsligt.
– Av – – nej, nu skall hon få åka, som vi åker till bröllops på slätten. Hoppsan, gamla flicka, visa nu fröken, vad du duger till!
Och märren dög förvånansvärt bra. Det gick, så det slog gnistor i stenarna.
Vid en krök saktades farten något. Mosingen skulle ha sig en pris. När han vände sig bort, tog Märit gud i hågen, tog fart, blundade och hoppade av, snett framåt. Till sin glädje återfann hon sig själv och benen ganska hela i ett djupt dike.
Långt framför henne skumpade Mosingen ystert vidare lika sjungande och säll, fast han mist barlasten.
Märit fick sig ett gott skratt – – hon tog bestämt igen litet på livslängden med det.
Hon hade hoppat av mitt för en liten grå backstuga. Den låg där så hopkrupen bakom sin förfallna stengärdsgård som en frusen och ruggig katt. Bergets skugga hängde skymmande över dess tak. Fönstren voro utan gardiner. I det ena stod en ansjovisburk med ett tynande pelargonieskott. Men runt om stugan växte gamla knotiga äppelträd, som på våren säkerligen gömde dess armod i en slöja av skäraste blom.