Vid grinden stod en gammal gumma, det uråldrigaste Märit någonsin sett. Hennes ansikte var brunt som den bruna jorden och fårat av djupa fåror som den. Ögonen voro nästan slocknade, också de hade jordens färg. När hon fick syn på Märit, tändes en svag glimt i deras trötta glober.
– Ä’ ho’ fröken te’ Ödele? frågade gumman.
– Jo, det stämmer, det, svarade Märit muntert. Man tycktes vara välkänd på orten.
– Varifrå’ ä’ ho’ då? fortfor slättens oldmor.
– Jag är ända uppifrån en stad, som heter Umeå, om mor vet var det ligger.
– Jo dä – – dä – – legger la i Nörget, dä, prövade gumman sig fram.
Norrland eller Norge, det kunde komma på ett ut, inte bara för en gammal gumma, utan för många andra här neråt. Vad kännedomen om landet beträffade. Det visste Märit sedan gammalt.
Hon mindes också alla överdrivna berättelser om nöden och lasten i lappmarken, från vilka många hämtade hela sin visdom i frågan. Tänk om hon skulle skildra denna fattiga, förfallna stuga på slätten, denna okunniga gumma, så att de som läste det skulle få en allmängiltig uppfattning av det. Säkerligen skulle det då bli opposition. Där som här fanns rikedom och armod sida vid sida, där som här var det olika trakter och människor. Men en jämförelse smög sig ofrivilligt på henne vid tanken på mångmilt isolerad fjällbors förbluffande goda kännedom om sydsvenska förhållanden.
Omedvetet begick hon dock själv en orättvisa. Ty för henne blev med rätt eller orätt den okunniga gumman med de döda ögonen till en personifikation av slättens stora ålderdom.
Skuggan från berget kändes kall. Frysande skyndade sig Märit åter ut i solskenet på vägen.