Rakt ovanför henne låg nu Aneberg som en mossbelupen ruin, dyster och ännu drypande av kall fukt. Det hade inte de stora bergens lugna båglinjer, som sågo så »skapade» ut. Det var liksom byggt av människor. Blocken kunde ha huggits av slavar. Till en grym härskares fäste.
Stigen dit upp gick brant och rasslande över skiffersplittror. Just för att den var så mödosam och brant, gav den dock en intensiv känsla av att föra en högt upp från den släta marken. Varje steg var som ett hugg mot en mur.
Utan att hon själv märkte det, ökade Märit takten, tills hon slutligen flämtande halvsprang uppför sluttningen. Hon måste upp till den översta stenens altare, rest mot himlen åt någon uråldrig gud.
Med vilt klappande hjärta nådde hon den och såg sig förväntansfullt om.
Långt nedanför henne låg slätten i lätt gråblått dis. Så här uppifrån sett, var den vacker, hon hade aldrig kunnat ana, att den var så vacker! Dess tusen rutor av grönt, av gult och brunt vävde ett väldigt täcke med milt sammansmältande senhöstfärger. Dess stora yta böljade svagt som en sovandes bröst.
Den var en stor palett i gud faders hand, på vilken han prövade färgen med ilsnabbt flyende skuggor och dagrar. De många fläckarna skiftade oupphörligt. Eller den låg som en matta av sammet för bergets fot att träda på. Och de farande molnen ströko ystert med fingret över den, så att den strimmade sig i grönt, i mörkgrått och sennabrunt.
Så speglade den himmelns alla växlande stämningar. Nu såg Märit, att också slätten kunde drömma. Fast dess drömmar voro minnen. Långt borta höjde sig ett kummel. Det var en forntida kungagrav.
Men här satt ett nutida flickebarn och drömde med vakna ögon om framtiden.
Märit hade kravlat sig upp på den flata stenen. Där tog hon av sig hatten och lät håret blåsa, som det ville. Vinden grep i kjolen, hon tyckte, att hon flög. För att se, om hon rådde på vinden, började hon sjunga, först svagt, så allt starkare och starkare. Hon sjöng allt som föll henne in, som hade ett ord om ungdom och frihet, bitar och stumpar utan sammanhang, just som en dum liten stare förfrusen kan ge sig till att sjunga, så fort snön går.
Beredvilligt tog vinden sången med sig och blåste den i öronen på en, som stod en bit därifrån bland buskarna.