Men Märit anade ingenting utan sjöng och sjöng för sig själv. Hon riktigt skrek ut allt det främmande, vars mara så länge tryckande legat på hennes bröst. Och det är väl egentligen meningen med all sång.
Men plötsligt väcktes hon till verkligheten igen av en ilsken vindstöt, som ryckte hatten till sig ur hennes hand. Kanske hade den fått nog av musiken.
Lössläppt hoppade hatten i väg på upptäcktsfärd över stenar och buskar, och Märit fick följa efter. I farten tappade hon resten av all påtvingad guvernantsvärdighet och seminaristvisdom och när hatten tog ett jättesprång över en hög enbuske, samlade Märit ihop kjolarna och tog språnget efter.
Rakt i armarna på någon, som tog henne och höll henne mycket hårt fast.
På vem?
Naturligtvis på den ende, som hon borde flyga i famnen på, enligt denna historias mening. Föremålet för hennes skyggaste funderingar och tystaste undran. Som en liten trött fågel flög hon rakt i den omöjliga drömmens famn.
Tänk, om det nu inte varit han, utan i stället långe Jönsson? Då hade vi allt varit bra stygga mot Märit, eller hur?
Men nu var det verkligen doktor Haller själv, ty verkligheten är någon gång lika barmhärtig som dikten.
Det var ej heller så underligt som det kan låta. Ty när någon dag ut och dag in i ur och skur går upp på ett berg i hopp att få träffa någon, som inte bor långt därifrån, så vore det väl bra stor otur, om det inte till slut skulle lyckas. Det var vad den unge mannen hade gjort. Men hittills hade flickan envist gäckat hans väntan som ett skyggt skogsrå. Och nu flög hon sjungande i hans famn. Undra på att han höll henne hårt!
Flickan med de lustigt nyfikna grå ögonen, som sett på honom så stort och trolskt en gång.