Han var ej sämre detektiv han än Märit, han visste sedan länge, vem hon var.
En lång stund stodo de så och sågo varandra med stum förvåning i ögonen. Men till slut gjorde sig Märit rodnande fri.
När hon förvirrad sänkte ögonen, upptäckte hon i den unge mannens hand något tillskrynklat och hoptufsat, som en gång varit hennes gamla hösthatt.
– Åh, min hatt, sade hon.
– Jag är rädd, att jag gjort illa vid den, sade Torbjörn Haller och lossade tafatt på det järngrepp, varmed han lyckats fånga rymmaren.
– Ingen skada skedd – den är inte född i år, svarade Märit raskt.
Torbjörn Haller skrattade, så att hans vita tänder lyste.
– Än ni då, lilla årskalv, har ni skadat er? frågade han och log bra mycket mera ömt, än man strängt taget hade lov till, innan man ens presenterat sig.
Att bli kallad »årskalv» av en främmande herre på toppen av ett berg mitt på blanka söndagsaftonen! Märit började få aktning för slätten, som kunde bjuda på sådana sensationer.
– Nej, visst inte, svarade hon en smula stelt och så uppstod den paus, som endast kan uppfyllas av två nya namn.