– Tillåt mig att presentera mig – mitt namn är Haller, adjunkt vid samskolan där inne i staden.
– Märit Grahn.
Två händer tryckte varandra konventionellt.
Men två odygdiga ögonpar sade så här:
– Tro inte, att jag talar om, att jag gjort en pappersdocka av dig och:
– Du skall inte inbilla dig, att jag gått här i krokarna och tittat efter dig nu i snart tre månaders tid.
Därpå började de skyggt och nyfiket granska varandra närmare.
Märit plockade fram drag efter drag av sin minnesbild, där var det och där var det – – jo, hon hade uppfattat honom nog så rätt redan vid första anblicken. Men så vacker mindes hon inte att han var. Det var första gången hon tyckte, att ett sådant epitet passade för en man, utan all sliskighet.
Nu i det skarpa ljuset på berget kommo de stora, fria dragen riktigt till sin rätt och ögonens havsblå. Vilken Herkules han var, trots kateder och inneliv! De stora, vita händerna sågo ut, att kunna böja hästskor.
Men det märkvärdigaste var håret, det hade hon ju inte sett förut. Tillbakastruket över pannan, en kort, vågig man, sträv och mörkblond, gav det den rätta resningen åt pannans höga valv och den stolta nacken. Det var, vad som fattats i hennes bild, och nu var den färdig.