Tänk, att våga bära håret så i Åköping! Där varje anständig man med hygglig taxering bar bena på vänstra sidan av huvudet. Säkert blev han misstänkt att hysa sympatier med bolsjeviker och förbudsvänner.
Den unge mannen å sin sida tänkte, att han aldrig sett något så ungt och rankt och prinsesslikt stolt som flickan, som nu såg upp på honom med stora, undrande, gröngrå ögon.
Av hans längtan hade hon skapats ut, av ett ben ur hans sida, denna drömlikt klarnande söndagsafton.
Hör – – – klockorna!
Från alla slättens klockor steg klockspelet upp till dem likt en kör av klara gossröster. Det ringde till aftonsång.
Andäktigt lyssnade de tillsammans. De tyckte om att tiga en stund bredvid varandra. Tystnaden gjorde dem så bekanta.
Därpå började de peka ut kyrkorna. De kivades om namnen och föllo varandra i talet och innan de visste ordet av, pratade de som gamla goda vänner om ditt och datt.
– Vi äro alltså kolleger, konstaterade Märit.
– Kolleger, låtsades han undra, bara för att få henne att tala om sig själv.
– Ja, medan ni skakar kunskapens träd i Åköping, så gör jag det i all anspråkslöshet på Ödele herrgård. Jag är guvernant där, om ni vet, vad det är.