– Naturligtvis.
– Nej – – det vet ni visst inte. Ni har ingen aning om, huru förfärligt antediluviansk jag är. Strängt taget är jag inte ens till.
– Det måtte vara förfärligt, medgav Torbjörn Haller skrattande och strök håret tillbaka, så att det stod som borst kring det livliga ansiktet.
– Ja, det är det, men jag skall väl så småningom lyckas nå åtminstone till varats stadium. – – Än ni, då? Naturligtvis är ni inte från Åköping, då ginge ni inte upp på ett berg den här tiden på året, om det så sutte er på näsan.
– Det är jag inte heller – gudskelov – sade den unge läraren. Jag är värmlänning med en stor droppe norskt i ådrorna. Den droppen kommer mig att då och då knata upp på bergen för att kika efter stora vatten. Det där vållade mig inte så litet besvär redan i Uppsala, skall jag säga. Och här. Men se blodet, vad frågar det efter litet besvär? Mors alla fem bröder drunknade på sjön – – det ser ut som om jag skulle göra det i småstadsslöheten i stället.
– Nå, hur trivs ni i Åköping?
– En sådan fråga! Trivs? Om ni icke är till, så existerar jag, men mer är det inte heller. Men platser växa gunås inte på träd – – man får ta, vad som finns och tacka till. Man har väl studieskulder, vet jag.
– Hur får ni tiden att gå?
– Åh – – det såg ni väl, då ni först kom till staden. Säg, fröken Grahn, nog minns ni väl, att vi redan sett varandra en gång?
– Joo, svarade Märit tvekande och rodnade på nytt vid minnet av sitt ohyfsade stirrande vid detta tillfälle. Vad gjorde ni egentligen där nere, doktor Haller, lyckades hon avleda frågan.