– Jag höll på med min favoritsysselsättning på lediga stunder, att peta i ån, förklarade hennes nye vän. Om ni visste, vad det är mycket, som fastnar efter stränderna i den där ån, vissna löv och friska kvistar och skräp, äggskal och granna fjädrar. Där ligga de i krokar och vikar och skvalpa i dödvatten och komma ingen väg. Då går jag dit med min käpp och ger den en smula fart, så att de stolt segla ut för ån och kanske ända ut i havet. Men själv får jag stå där och bara titta efter dem.
– Ni har i alla fall en å att peta i – – jag har inte ens så mycket, knotade Märit. Jag är till hälften förtorkad av brist på vatten, som rör sig.
– Nå än jag då – – – tror ni att man kan dricka ur min å? Ja, Åköpingsborna gör det ju, förstås, och tvättar sina kläder i den, paltorna på norr och spetsarna på söder. Men längtar jag efter en riktig dryck vatten, då ger jag mig upp till berget och slår på det med käppen i ett ständigt gäckat hopp att få se en levande källa springa ut. Men först i dag kom ni fram ur berget som en frisk vårflod. Nu går jag bestämt hit var dag och slår på stenen.
Och han såg på Märit med sina på en gång skälmaktiga och drömmande ögon, så att blodet varmt steg henne i kinderna på nytt.
Hon kände som om samma längtan drivit dem båda ut i den tysta aftonen och kastat dem i varandras armar.
– Säg, nog träffar jag er väl någon gång till här ute? frågade han då rent ut. Kära ni, förbarma er över en andligen svältfödd magister i Österås! Kollegiet i Åköping är strängt uppdelat i mans- och spinnsida, som hata och förfölja varandra. Mina manliga kolleger spela kort var afton i förtvivlan över att aldrig veta, hur mycket eller rättare sagt hur litet de ha i lön. Och de kvinnliga kunna aldrig förlåta Adam, att han skyllde på Eva i paradiset.
– Nå, men det finns väl andra?
– Ja, men jag kan inte tala ostpris och svinavel. Och de små familjeflickorna, av vilken utdöende ras Åköping äger en liten uppsättning, envisas att tro, att vi ännu skriva kvinna med q.
– Om ni är ensam, hur tror ni då, att jag har det på Ödele bland svarta och vita kor och dvärghöns, undslapp det Märit i en tung suck. Tur nog räcker mitt arbete till mest hela dagen.
– Och vad har ni, för att ni slavar på detta sätt?