– Sexhundra kronor om året och allting fritt – – en hel förmögenhet, som ni hör. Nästan lika mycket som köksan, skall ni veta.
– Men det är ju upprörande.
– Säg inte det – – vet ni på vilken plats på universums rangskala guvernanten står?
– Nej, jag har aldrig träffat någon förr utom i gamla böcker och där var hon alltid ett mönster av svarta intriger.
– Jaså, jag trodde hon bara hade varit menlös och ogift i alla tider. Men hur som helst, så stod hon förr och står fortfarande i rang med husets katt, det sade alltid far.
– Jamen, kära ni, det är hon inte ensam om. I det stora hus, som är vårt land, ha väl just lärarna alltid haft den rangen och ha den än i dag. Kanske mer än någonsin. Vi äro nästan lika omoderna som guvernanten. Vårt arbete föraktas av samhället, ty vi uppfostra bara dess barn. Vi äro improduktiva, sägs det, ty vi göra ingenting, som går att äta och kläda sig i och därför ger man oss en sådan knapp kaka.
– Men beror det inte till stor del på lärarna själva?
– Jo, i mångt och mycket. Det bottnar djupast i ett ädelt drag: den bildades förakt för penningen och dess makt över själar. Men tyvärr kan man inte ens betala bokräkningar med sublimt förakt, än mindre amortera av sina lån med det. Ja, jag är ju ogift, men mina stackars gifta kamrater. De ha det ej så lätt.
– Lärarna ha tigit och lidit för länge. De borde väl i sin kunskaper ha skarpare vapen än andra?
– Kunskapen har aldrig varit en makt, nu är den mer än någonsin en vanmakt. Jag börjar redan komma till den åldern, att jag får se, hur de dummaste skolpojkarna i min stad utvecklas till bankdirektörer och småstadsmatadorer, medan skolljusen tyna likt osnoppade och rykande lågor som lärare eller präster, kvävda av studieskulder, som nå dem till halsen. Bildningens låga, kultiverade röst drunknar i maskinernas öronbedövande larm.